Transexuell

Så har den nu kommit. Känslan av att det är på riktigt, det där pirret i magen som visar att någonting stort är på väg att hända. Lite nervöst, men med förväntan, den riktiga resan har börjat och vi kan börja nedräkningen mot målet. För er som inte har följt med mig tidigare så kan jag berätta att jag har en son som är transexuell, naturen har spelat honom ett spratt och gett honom en kvinnokropp vilket inte är riktigt schysst men oerhört lärorikt.

Förra gången jag skrev om Elias så hade vi varit på anhörighetsmöte på Anova, det var ett fantastiskt bra möte och vi fick veta att diagnos skulle ställas och att sedan skulle bollen vara satt i rullning. Så idag kom det. Sms:et som gjorde att det spratt till i kroppen och som startade pirret i magen. Jag är så oerhört glad och stolt över att han orkat ta det här steget som i slutänden var oundvikligt, han skulle ha mått så otroligt dåligt om han inte hade gjort det!

Nu är personbeviset beställt och namnbyte på gång, remiss är skickad till endokrinologen och sedan får vi se vad och när nästa steg blir.

Att vara transexuell är inte ett val man gör, det är någonting man är, precis som jag är kvinna och någon annan är man. Skillnaden mellan oss "vanliga" och den som är transexuell så stämmer inte kroppen överens med den man är. Det har inte med sexuell läggning att göra heller, men det kan bli klart förvirrande eftersom om man går på det kroppsliga så kan man vara homosexuell men om man går på det inre så kanske man är heterosexuell. Då jag dessutom tycker att sexuell läggning är helt enormt ointressant så lägger jag inte någon som helst vikt vid det.

Jag vill också skicka ett stort tack till Elias för att jag får dela med mig av hans historia, förhoppningsvis och möjligen så får någon därute kraft och förståelse. Kanske kan vi öka toleransen mot människors olikheter så att Elias och alla andra kan vara den de är fullt ut.