Tankar kring kost

Just nu verkar det vara rätt lugnt i mina flöden på facebook och instagram med dieter och det känns så himla bra! Vissa perioder har det regnat inlägg och 5:2, LCHF och stenålderskost och jag tycker det är så himla trist!

För mig finns det egentligen bara ett sätt att se på mat och det är att den är till för att säkra vår överlevnad. När vår reptilhjärna skapades så fick vi egenskaper som sug efter sött och fett då det är svårt att få tag i naturen och vi behöver vitaminer och andra näringsämnen som finns i råvaror med fett och kolhydrater i. Då kunde vi inte ens i vår vildaste fantasi ana att vi skulle kunna gå till affären och köpa oss påsvis med smågodis, smör kilovis och socker i paket. Då blev de här egenskaperna att sukta efter kolhydrater och fett inte så himla bra att ha längre, nu skulle vi behöva helt andra saker.

När jag var liten fick jag höra att jag skulle äta upp maten på tallriken, i skolan tjatades det friskt om att det fanns svältande barn i afrika och att vi inte skulle kasta utan vara glada att vi har mat för dagen. Det är visserligen sant, men det är inte så att man kan ta till sig det som barn, det är rätt så stort och ogreppbart liksom. Jag lärde mig att äta upp, jag lärde mig att äta regelbundet för mellanmålet var fullkomligt livsviktigt och hungrig skulle man inte vara. Jag tänker ofta att vi kanske är hungriga lite för sällan. Klart att jag inte tror att det är bra att vara så där tokhungrig, men jag tror ändå att det är bra att äta för att man är hungrig inte för att klockan säger att det är dags att äta. Då blir vi lite som Skalman och behöver inte känna efter själva och det tror jag faktiskt inte är så himla bra. Om vi sedan lägger till vårt känsloätande så har vi ännu svårare att hantera maten, vi har ju absolut inte någon aning om varför vi vill ha maten.

Med mina fem barn kom också en hel del föräldraledighet och en sak som slagit mig är att vi inte tillåter barn att ha andra känslor än typ glädje, och knappt det. Många gånger så ges barn någonting att äta så fort de låter lite väl mycket. Det kan handla om att vara ledsen eller arg, men också om de är busiga och skrattar för högt samtidigt som de kanske springer runt. Då åker ofta russinpaketet eller de där vidriga små majskrokarna fram så att de sitter stilla och är tysta. Vad lär vi barnen då? Att det inte är ok i samhället att vara ledsen eller arg? Gräv ner dina känslor med lite mat så blir det bättre och vips är ett ätstört beteende fött.

Då, under min barndom, kom också microvågsugnen som en superhjälte till stressade småbarnsfamiljer. Heja, nu gick det jättefort att göra varma mackor och värma på Gorbys piroger. Den värsta micromaten jag hittat var nog den där förpackningen med pommes frites som låg i en röd låda likt Mc Donalds,det var bara att slänga in i micron för att ett par minuter senare vara ätfärdiga. (en sanning med modifikation)

Det här tillsammans med vår reptilhjärnas finfina funktioner skapar lite motsättningar för oss kan man säga.

Efter alla år då jag tagit in vad andra sagt man behöver så har jag de senaste åren kommit fram till att jag äter när jag vill, när jag behöver och att det är mer än ok att känna lite hunger. Jag äter inte alltid den mest näringssmarta maten men de största delarna av min kost kommer från schyssta råvaror. Jag försöker köpa eko men går inte omkring med dåligt samvete om jag låter bli ibland och mina barn har rätt till sina känslor och vi lär dem hantera dem utan att blanda in ätbara saker.

 

Så här tänker jag kring kost, hur tänker du?