Salomon 27 K

Det här var några år sedan men herregud vilket fint minne!

Salomon 27k var mer än jag förväntat mig, i positiv bemärkelse. Det var vackrare, lerigare, mer dyigt i sanktmarkerna och med en fantastisk sammanhållning och glädje mellan deltagare och funktionärer. Allt var väldigt bra anordnat och vägen väl utmarkerad så det var lätt att veta var man skulle ta vägen. Det började med typ 6 kilometer uppför från Ottsjö och vi mötte första toppen med regn, snålblåst och kyla. Det avslutades lika brant och långt nerför när vi avslutade i Trillevallen.

Vid starten i Ottsjö började regnet. Kön till bajamajorna var lång då det endast fanns två på typ 600 löpare.

Den första milen sprang vi bitvis de sträckor som är löpningsbara, sedan fick min man så stora problem med dubbelt löparknä så vi fick gå sista 1,7 milen. Med den smärtan så har han bevisat att han har ett decimetertjockt pannben vilket inte lämnar så mycket utrymme för att att vara smart...

Känslan att stå på 1025 meters höjd och se att man är ovan molnen var sjukt häftitgt! Att jag var genomblöt och frusen gjorde ingenting!

Leriga stigar genom mossarna var en utmaning, mellan varven sjönk jag till knäna ner i kallt vatten och lera så att skorna nästan fastnade. Häftigt!

Det jobbigaste var att få så otroligt svullna fingrar. Ringarna skar in och det kändes som att huden skulle spricka. Att ta upp en flaska eller att knäppa jackan var ett helt projekt i sig.

Mina fina, ljusblåa Altra fick köras in ordentligt och de höll för utmaningen. Färgen blev lite annorlunda, men vad gör väl det, lite lera har ingen dött av.