Dissektion i Phoenix 2017

Det är snart två veckor sedan jag kom hem från Phoenix och stod i den här salen. Jetlagen har äntligen lagt sig efter en första mardrömsvecka rent sömnmässigt. Dessa två veckor har varit intensiva och växlingarna av miljö och sysselsättning har gjort att jag inte riktigt har hunnit landa i vad det är jag har upplevt förrän nu. Det är fortfarande stort och märkligt, men kroppen är en mäktig skapelse som vi aldrig kan förstå fullt ut.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle möta när jag gick in genom dörrarna på Laboratories of Anatomical Enlightments tillsammans med Todd Garcia och alla andra.

Där stod stolar på det väl täckta golvet med kylar och bord runt oss. En efter en fick vi presentera oss och berätta varför vi var där och vad vi ville få ut av veckan. Jag tänker inte gå in på exakt vad vi gjorde under veckan, detaljer fyller inte något större syfte här, men vi gjorde saker som jag inte någonsin kunnat föreställa mig att jag skulle klara av och jag kommer hem med en helt ny förståelse för kroppen och dess funktion. Det blev också synnerligen tydligt att alla kroppar är olika som man så klyschigt brukar säga, inte en kropp är lika och därför måste jag som tränare ta hänsyn till varje liten aspekt av den individ jag har framför mig.

Utöver dissektionstimmarna så fick vi också chansen att lyssna på Bob Rakowski när ha föreläste om Sports Nutrition vid två tillfällen. Ett lysande exempel på att vi som tränare också behöver förstå en hel del om näring och kostens effekt på oss.

En annan helt lysande föreläsare som vi fick den stora glädjen att lyssna på är Brad Gray som pratade om The Art of Communication. Fullkomligt briljant så inspirerade han oss alla till att fördjupa oss i hur vi skapar föreläsningar på ett nytt vis, tre timmars föreläsning vid två tillfällen bara flög förbi. Jag hade kunnat lyssna i en evighet.

På torsdagen ordnade Andreas så vi fick kolla på NHL då Arizona och Vancouver möttes.

Jag kommer också hem med nya vänner och gamla vänner med fördjupad vänskap och en lite större dos D-vitamin i denna vintertrötta kropp.

Jag tar också med mig en tacksamhet till min familj, då framförallt min man, för det stöd jag fått och det underbara välkomnandet när jag kom hem. Utan min familj hade jag inte klarat en sekund av det här, jag vet hur mycket tid det tar och hur mycket arbete det är att hämta, lämna, tvätta, städa, handla, laga mat och allt annat som kommer med många barn. Faktum är att den uppskattning jag känner mot min familj är en minst lika stor vinst som den kunskap jag fick med mig hem. Att jag får möjligheten att åka nästa år igen är jag djupt tacksam för och jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska återgälda min man för det. Med en massa kärlek och uppskattning kanske?