Är det konstigt att ungar hatar matte och inte kan skriva?
Att få barnen att känna sig misslyckade är ett bra sätt att döda deras lust att lära. Samma sak om det blir för lätt att ge upp, om vi som vuxna inte tror på barnens kompetens att klara saker så kommer de inte själva att tro på deras egen förmåga och självkänslan körs i botten.
Det finns många saker att säga om den svenska skolan, jag skulle vilja se en ordentlig ansiktslyftning för att ge våra barn en bättre framtid med större framtidstro och vetskap om att de kan förändra världen!
Dottern som går i första klass var hemma tre dagar förra veckan för att hon var förkyld, vilket är alldeles självklart att hon ska kunna vara utan att känna sig stressad, men i stället så oroade hon sig för att hon skulle hamna efter i skolan. Och kanske med rätta. Igår kom hon hem med matteboken och sa att hon måste hinna klart det hon missat, när jag öppnade boken och vi räknade efter så var det hela 24 sidor!!! Alltså på riktigt? Hon har lätt för matte, arbetar bra i skolan och tycker att det är roligt, men 24 sidor! Helt plötsligt blev det någonting som bara måste klaras av i stället för att bli någonting som hon gör för att hon faktiskt vill lära sig och känner sig duktig. Nu känner hon sig trött, ledsen och värdelös i stället för att känna sig som den superhjälte som hon är.
Sedan har vi det här med att så mycket av skolarbetet sker på plattor i stället för att skrivas för hand. När jag ser mina barn skriva så formar de bokstäver i fel riktning och när jag frågar dem så har de inte fått lära sig hur man skriver bokstäverna. Det kanske inte är intressant längre eftersom man inte får lära sig skrivstil och ändå bara ska skriva på plattor, men för mig är det viktigt och jag är också övertygad om att barn behöver skriva för hand för att få ett tredimensionellt lärande då de får använda många fler sinnen jämfört med att använda skärmar. Jag vet att mycket av livet är på skärm numera, men då vi inte ens vet hur det påverkar våra barns formbara hjärnor så tycker jag att det är att låta dem vara försökskaniner. Att min optiker dessutom berättade för mig senast att man ser en trend i att ögats form börjat ändras och bli mer oval för att anpassa det till skärmar gör ju inte saken mindre skrämmande.
Sonen som tycker det är ansträngande att skriva (no shit, han har ju inte lärt sig hur man skriver bokstäverna) har sluppit kämpa många gånger och i stället blivit levererad en skärm så att han slipper. Tror vi att det kommer öka hans lust att skriva eller tror vi att vi lär honom att följa minsta motståndets lag och ge upp vid varje motgång? Han känner sig ju inte särskilt duktig i alla fall.
Nästa sak som faktiskt stör mig är det här med att de använder sig av hörselkåpor som ett givet inslag för barnen. Om de känner att de blir störda av ljud i klassrummet så får de helt enkelt ta på sig kåporna. Vore det inte bättre att faktiskt se till att skapa arbetsro i klassrummet genom ett tydligt ledarskap som visar barnen vägen? Vi var hos sonens öronläkare som tydligt talade om att han inte får använda dem då man inte lär sig att ta in intryck när de används. Barnen blir alltså mer känsliga för intryck och mer lättstörda.
När blev skolan inriktad på prestation i stället för inriktad på lusten att lära? Och för vems skull?
Hur länge kommer det att hålla? Min gissning är att vi kommer få ett par utbrända generationer innan vi kommer till rätta med det här och att vi verkligen behöver se över barnens arbetssituation.
Därför har vi här hemma också beslutat att strunta i hur de presterar och enbart fokusera och uppmuntra till att göra så gott de kan. Betygen kommer inte att vara av intresse alls om de tappat lusten att lära och de blir utbrända i 20-års åldern. Vi har ju turen att växa upp i Sverige där vi har alla möjligheter i världen att ta igen kunskap senare och jag ser hellre att de går ut skolan välmående och med ett fungerande socialt liv än med prestationsångest och höga betyg. Höga betyg är givetvis okej att få, men det måste vara lusten att lära som är målet, inte betyget.
Det här är givetvis ur ett föräldraperspektiv, jag vet att lärare där ute har stora krav på sig och försöker att klara dem. Jag vet att många lärare försöker slå knut på sig själva och att mångas vision om att kunna inspirera våra barn slås i bitar och ersätts av dokumentationstvång och stressrelaterade sjukdomar. Det är inte ett sunt system och jag har inte svaret på hur vi ska lösa det heller. Men jag vägrar att göra mina barns uppväxt till ett kravfyllt minne, de ska vara barn och göra det barn ska göra. Och jag ska vara mamma, inte den som pressar dem till framgång i betyg.
Det finns många saker att säga om den svenska skolan, jag skulle vilja se en ordentlig ansiktslyftning för att ge våra barn en bättre framtid med större framtidstro och vetskap om att de kan förändra världen!
Dottern som går i första klass var hemma tre dagar förra veckan för att hon var förkyld, vilket är alldeles självklart att hon ska kunna vara utan att känna sig stressad, men i stället så oroade hon sig för att hon skulle hamna efter i skolan. Och kanske med rätta. Igår kom hon hem med matteboken och sa att hon måste hinna klart det hon missat, när jag öppnade boken och vi räknade efter så var det hela 24 sidor!!! Alltså på riktigt? Hon har lätt för matte, arbetar bra i skolan och tycker att det är roligt, men 24 sidor! Helt plötsligt blev det någonting som bara måste klaras av i stället för att bli någonting som hon gör för att hon faktiskt vill lära sig och känner sig duktig. Nu känner hon sig trött, ledsen och värdelös i stället för att känna sig som den superhjälte som hon är.
Sedan har vi det här med att så mycket av skolarbetet sker på plattor i stället för att skrivas för hand. När jag ser mina barn skriva så formar de bokstäver i fel riktning och när jag frågar dem så har de inte fått lära sig hur man skriver bokstäverna. Det kanske inte är intressant längre eftersom man inte får lära sig skrivstil och ändå bara ska skriva på plattor, men för mig är det viktigt och jag är också övertygad om att barn behöver skriva för hand för att få ett tredimensionellt lärande då de får använda många fler sinnen jämfört med att använda skärmar. Jag vet att mycket av livet är på skärm numera, men då vi inte ens vet hur det påverkar våra barns formbara hjärnor så tycker jag att det är att låta dem vara försökskaniner. Att min optiker dessutom berättade för mig senast att man ser en trend i att ögats form börjat ändras och bli mer oval för att anpassa det till skärmar gör ju inte saken mindre skrämmande.
Sonen som tycker det är ansträngande att skriva (no shit, han har ju inte lärt sig hur man skriver bokstäverna) har sluppit kämpa många gånger och i stället blivit levererad en skärm så att han slipper. Tror vi att det kommer öka hans lust att skriva eller tror vi att vi lär honom att följa minsta motståndets lag och ge upp vid varje motgång? Han känner sig ju inte särskilt duktig i alla fall.
Nästa sak som faktiskt stör mig är det här med att de använder sig av hörselkåpor som ett givet inslag för barnen. Om de känner att de blir störda av ljud i klassrummet så får de helt enkelt ta på sig kåporna. Vore det inte bättre att faktiskt se till att skapa arbetsro i klassrummet genom ett tydligt ledarskap som visar barnen vägen? Vi var hos sonens öronläkare som tydligt talade om att han inte får använda dem då man inte lär sig att ta in intryck när de används. Barnen blir alltså mer känsliga för intryck och mer lättstörda.
När blev skolan inriktad på prestation i stället för inriktad på lusten att lära? Och för vems skull?
Hur länge kommer det att hålla? Min gissning är att vi kommer få ett par utbrända generationer innan vi kommer till rätta med det här och att vi verkligen behöver se över barnens arbetssituation.
Därför har vi här hemma också beslutat att strunta i hur de presterar och enbart fokusera och uppmuntra till att göra så gott de kan. Betygen kommer inte att vara av intresse alls om de tappat lusten att lära och de blir utbrända i 20-års åldern. Vi har ju turen att växa upp i Sverige där vi har alla möjligheter i världen att ta igen kunskap senare och jag ser hellre att de går ut skolan välmående och med ett fungerande socialt liv än med prestationsångest och höga betyg. Höga betyg är givetvis okej att få, men det måste vara lusten att lära som är målet, inte betyget.
Det här är givetvis ur ett föräldraperspektiv, jag vet att lärare där ute har stora krav på sig och försöker att klara dem. Jag vet att många lärare försöker slå knut på sig själva och att mångas vision om att kunna inspirera våra barn slås i bitar och ersätts av dokumentationstvång och stressrelaterade sjukdomar. Det är inte ett sunt system och jag har inte svaret på hur vi ska lösa det heller. Men jag vägrar att göra mina barns uppväxt till ett kravfyllt minne, de ska vara barn och göra det barn ska göra. Och jag ska vara mamma, inte den som pressar dem till framgång i betyg.
Kommentarer
Skicka en kommentar