Experimentbarnen
Att bli förälder kommer inte med någon handbok. Varje barn är unikt och för varje barn du får så lär du dig vad som är viktigt på riktigt och vad som faktiskt spelar mindre roll.
Jag skulle gärna göra om resan med mina första två barn igen, ge dem en chans till en mer avslappnad attityd till det saker.
Jag var ung. 21 år gammal fick jag veta att jag var gravid och jag var så otroligt lycklig! Det här var på det glada 90-talet, föräldrautbildningar gick vi på regelbundet på mvc och fick lära oss hur man byter en blöja och badar barnet. Ingenting om hur det förändrar livet för alltid med allt vad det innebär. Graviditeten gick toppen, jag åt mig till en fantastisk viktökning på 27 kg och genomled en förlossning som med värkarbete pågick i typ 1 1/2 dygn. Men sedan var hon där, den där fantastiska individen som levt på mig under 9 månader. Kärleken var obeskrivlig och den kommer jag alltid ta med mig genom livet.
23 år gammal, 6 januari 1997 fick vi välkomna nästa bebis, lyckan lika stor och längtan efter att få träffa barnet var obeskrivlig. Det avslutades i en förlossning som tog 2 1/2 timme med sugklocka och utan bedövning. Dubbel kärlek och dubbel chock.
Helt plötsligt var jag mamma till två och tyckte att det besvärligaste som fanns var blöjbyten och planera inköp av mat. Små barn, små bekymmer. Efter blöjbyten börjar det riktiga arbetet, det där som man inte är förberedd på. Livet för barnen i skola och helt plötsligt handlar det inte bara om ens egna barn, utan om hur de lever ett liv omgärdat av andra individer med andra bakgrunder och erfarenheter. Jag var så mån om vad andra tänkte och tyckte om mig som förälder och om våra barn,
jag ville ju att alla skulle älska dem som jag.
Genom åren så var det såklart en del konflikter i skolan. Om det inte är några konflikter får de ingen chans att lära sig lösa dem, så det är på riktigt sunt att det finns en del skräp under uppväxten.
Vad jag önskar att jag lärt mina barn under den här perioden är att alla inte behöver älska en, att det är helt ok att vara perfekt operfekt och att det är bra att gå vidare i stället för att älta saker.
Jag kan se på dem idag att de fått kämpa i tonåren med att inte bry sig om det som hänt när de var små och att acceptera att det är ok att ha en del mindre charmiga sidor också. Jag kan inte skylla på att jag var ung, efter att ha träffat sjukt många mammor genom åren så kan jag säga att många av de klokaste jag mött har varit unga. Jag kan däremot skylla på att barn nummer 1-2 blir experimentbarn. Vi övar på att vara föräldrar och lär oss för varje timme vi lever med barn.
Som vuxna och fantastiska individer är nu mina experimentbarn stora och bor i egen lägenhet, de har accepterat sig själva och är väl medvetna om sina styrkor vilket gör att de är ok med sina brister. Det här är inte tack vare mig, det är tack vare sig själva och att det är smarta personer.
2009, 2010 och 2012 så trillade det in några barn till, tre helt egna individer med helt egna personligheter och alla behöver olika typ av bemötande. Blöjåren är höljda som i en dimma, tre blöjbarn samtidigt är ingen lek. Vi har dock haft den stora lyckan att de sovit hela nätterna från 3-4 månaders ålder och att vi är ett bra föräldrateam som låtit varandra återhämta sig när det behövts.
I år började den minsta i förskoleklass och nu är vi där igen med skola och allt vad det innebär.
Gör om gör rätt.
Om jag får ha grav PMS och dåligt morgonhumör, om det är ok att min man är dyngtrött efter jobbet och kommer i svackor ibland och vi accepterar det så måste vi också acceptera att våra barn har sidor som är mindre smickrande. Det är övriga 200 positiva egenskaper som räknas på riktigt!
Vi måste förstå att våra barn är barn då det är en utbildning inför vuxenlivet. De ska inte behöva känna att en konflikt inte går att lösa eller att de står ensamma med skulden.
Vi pratar givetvis om eget ansvar och den egna delen i varje situation, men vi pratar också om att man lär sig av varje situation och möter nästa på ett annat sätt. Vi är noga med att låta dem veta att de inte ska döma andra efter enstaka incidenter utan försöka ta lärdom och förstå att de andra också bara är barn. Vårt jobb som föräldrar är inte att skydda barnen mot konflikter eller mot andra, det är att ge dem verktyg att hantera de situationer som uppstår i framtiden och att lära sig gå vidare. Vi vill inte linda in dem i offerkoftor, utan att de går rakryggade och starka vidare genom livet.
I dagsläget så har vi kommit en bra bit på vägen, vi upplever att våra barn accepterar sina egna brister men är stolta över allt som de har som är bra.
Jag är inte i närheten av den bästa mamman, men jag är lätt en mycket bättre mamma än vad jag var med nummer 1. Eller det kanske inte är rättvist det heller. Jag är inte bättre, jag har har accepterat att jag har haft brister som jag nu vänt till mina styrkor. Jag är faktiskt helt ok även om jag tappar humöret ibland, glömmer barnens gympapåsar och missar kalasinbjudningar. Jag är faktiskt riktigt bra när jag tänker efter, även om barnen gått till skolan utan regnkläder och de fått en halvdåligt matsäck på någon utflykt. Min resa som förälder är inte över och jag kan bara hoppas att jag blir en totally awesome mormor/farmor som bara älskar med hela hjärtat.
YOU ARE GOOD ENOUGH - SO GOOD THAT YOU AIM TO GET BETTER!
Jag skulle gärna göra om resan med mina första två barn igen, ge dem en chans till en mer avslappnad attityd till det saker.
Jag var ung. 21 år gammal fick jag veta att jag var gravid och jag var så otroligt lycklig! Det här var på det glada 90-talet, föräldrautbildningar gick vi på regelbundet på mvc och fick lära oss hur man byter en blöja och badar barnet. Ingenting om hur det förändrar livet för alltid med allt vad det innebär. Graviditeten gick toppen, jag åt mig till en fantastisk viktökning på 27 kg och genomled en förlossning som med värkarbete pågick i typ 1 1/2 dygn. Men sedan var hon där, den där fantastiska individen som levt på mig under 9 månader. Kärleken var obeskrivlig och den kommer jag alltid ta med mig genom livet.
23 år gammal, 6 januari 1997 fick vi välkomna nästa bebis, lyckan lika stor och längtan efter att få träffa barnet var obeskrivlig. Det avslutades i en förlossning som tog 2 1/2 timme med sugklocka och utan bedövning. Dubbel kärlek och dubbel chock.
Helt plötsligt var jag mamma till två och tyckte att det besvärligaste som fanns var blöjbyten och planera inköp av mat. Små barn, små bekymmer. Efter blöjbyten börjar det riktiga arbetet, det där som man inte är förberedd på. Livet för barnen i skola och helt plötsligt handlar det inte bara om ens egna barn, utan om hur de lever ett liv omgärdat av andra individer med andra bakgrunder och erfarenheter. Jag var så mån om vad andra tänkte och tyckte om mig som förälder och om våra barn,
jag ville ju att alla skulle älska dem som jag.
Genom åren så var det såklart en del konflikter i skolan. Om det inte är några konflikter får de ingen chans att lära sig lösa dem, så det är på riktigt sunt att det finns en del skräp under uppväxten.Vad jag önskar att jag lärt mina barn under den här perioden är att alla inte behöver älska en, att det är helt ok att vara perfekt operfekt och att det är bra att gå vidare i stället för att älta saker.
Jag kan se på dem idag att de fått kämpa i tonåren med att inte bry sig om det som hänt när de var små och att acceptera att det är ok att ha en del mindre charmiga sidor också. Jag kan inte skylla på att jag var ung, efter att ha träffat sjukt många mammor genom åren så kan jag säga att många av de klokaste jag mött har varit unga. Jag kan däremot skylla på att barn nummer 1-2 blir experimentbarn. Vi övar på att vara föräldrar och lär oss för varje timme vi lever med barn.
I år började den minsta i förskoleklass och nu är vi där igen med skola och allt vad det innebär.
Gör om gör rätt.
Om jag får ha grav PMS och dåligt morgonhumör, om det är ok att min man är dyngtrött efter jobbet och kommer i svackor ibland och vi accepterar det så måste vi också acceptera att våra barn har sidor som är mindre smickrande. Det är övriga 200 positiva egenskaper som räknas på riktigt!
Vi måste förstå att våra barn är barn då det är en utbildning inför vuxenlivet. De ska inte behöva känna att en konflikt inte går att lösa eller att de står ensamma med skulden.
Vi pratar givetvis om eget ansvar och den egna delen i varje situation, men vi pratar också om att man lär sig av varje situation och möter nästa på ett annat sätt. Vi är noga med att låta dem veta att de inte ska döma andra efter enstaka incidenter utan försöka ta lärdom och förstå att de andra också bara är barn. Vårt jobb som föräldrar är inte att skydda barnen mot konflikter eller mot andra, det är att ge dem verktyg att hantera de situationer som uppstår i framtiden och att lära sig gå vidare. Vi vill inte linda in dem i offerkoftor, utan att de går rakryggade och starka vidare genom livet.
I dagsläget så har vi kommit en bra bit på vägen, vi upplever att våra barn accepterar sina egna brister men är stolta över allt som de har som är bra.
Jag är inte i närheten av den bästa mamman, men jag är lätt en mycket bättre mamma än vad jag var med nummer 1. Eller det kanske inte är rättvist det heller. Jag är inte bättre, jag har har accepterat att jag har haft brister som jag nu vänt till mina styrkor. Jag är faktiskt helt ok även om jag tappar humöret ibland, glömmer barnens gympapåsar och missar kalasinbjudningar. Jag är faktiskt riktigt bra när jag tänker efter, även om barnen gått till skolan utan regnkläder och de fått en halvdåligt matsäck på någon utflykt. Min resa som förälder är inte över och jag kan bara hoppas att jag blir en totally awesome mormor/farmor som bara älskar med hela hjärtat.
YOU ARE GOOD ENOUGH - SO GOOD THAT YOU AIM TO GET BETTER!
Kommentarer
Skicka en kommentar