Mina värsta träningsminnen
1. Fan!! Och headsetet var på! Det här är ett minne som jag vårdar ömt. Yoga. Ni vet så där härlig yoga som man längtat efter. Tända ljus, en välfylld sal, tonerna från Deva Premal spelas mjukt på stereon. Jag startar klassen, hälsar alla välkomna och påminner alla om att stänga av sina mobiler precis som jag gjort precis innan jag klev in genom dörrarna. Det är under de första solhälsningarna det händer. Det ringer. Min telefon ringer. Högt och intensivt och inte lyckas jag stänga av den på en gång heller och i ren frustration så svär jag rakt ut i headsetet. Jag använder inte headset på yoga längre... 2. Tur att jag inte tränar i string! Det här minnet skrattar jag ofta åt. Det var så otroligt pinsamt, men ändå så kul så här i efterhand. Jag var med på en muskelklass, ett pass som jag sett fram emot hela veckan och som jag var stamgäst på. Det var en populär klass med mycket folk och en otroligt duktig instruktör som alltid peppade så att jag gjorde mitt yttersta. Jag som ser rätt dåligt och vid det här tillfället inte hade börjat använda linser än, såg till att stå långt fram för att se vad instruktören gjorde. En bit in i passet så är det dags för djupa knäböj av alla de slag. Jag är vid det här laget redan ordentligt svettig och byxorna kletar fast i skinnet. Det är då det händer. De spricker över röven, tvärs över, från skinka till skinka. Inte en vacker syn för mina medtränande som får fortsätta att göra det de gör medan jag så osynligt som möjligt smyger ut ur salen. Dessvärre är det sommar och jag har inget ombyte med mig vilket resulterade i en tunnelbanefärd med dessa brallor. Tur att jag inte hade stringtrosor. 3. Febertoppen som toppar allt! Jag är en riktig lågtempare, min normala temp ligger på 36,2 grader och jag är superkänslig för att få en höjning. När jag så skulle hålla en lång yogaklass så var jag på ett alldeles lysande humör, jag älskar att leda yoga och mår alltid fantastiskt efteråt. Under just den här klassen så började allt sådär härligt som yoga kan vara, men under passets gång så började jag må dåligt. Jag bet ihop så länge jag kunde men under avslappningen så kände jag att det inte skulle gå längre så jag smög fram till en av mina deltagare och viskade; -du måste ta avslappningen, jag mår inte så bra -alltså, Anna jag kan verkligen inte! fick jag till svar. -du måste, annars kräks jag här inne! viskade jag tillbaka. Jag hann precis in på toaletten innan jag kaskadkräktes. Mådde som någonting katten släpat in och fick skjuts hem. Att tempen stegrats upp till 39,4 var förklaringen, och fort hade det gått.
Lätt att skratta åt i efterhand, men mindre kul då.
Vad har du för dåliga träningsminnen?
Kommentarer
Skicka en kommentar