Min kropp äger

Jag har funderat på det här med hur människor behandlar sig själva. Jag träffar mycket människor varenda dag (jag är dessutom rätt mänsklig själv) och någonting som slagit mig hur lättvindigt vi slänger ur oss negativa kommentarer om oss själva. Ibland direkta kommentarer och ibland mer inlindade. Ofta som att vi försöker förekomma andra genom att visa att vi vet minsann vilka tillkortakommanden vi har så de inte ska behöva påpeka dem. Dessutom så döljer vi det gärna med ett litet skämt och ett fniss. Jag kom att tänka på det när jag själv skämtade om att man får välja att göra övningar liggande på rygg så rynkorna slätas ut. (med tanke på att jag fyllde år och blev ett år äldre)

-haha, det blir till att stå i vassen i år igen.
-jag måste gå ner några kilon.
-mina celluliter är så fula.
-hur gör jag för att bli av med gäddhänget?
-min mage är så ful.
-jag har så smala vader
Och så vidare, och så vidare. Utöver det här så bekräftar vi vår egen "dålighet" genom att förnöjsamt läsa tidningar och titta på bilder på kändisar.
-har du sett vad gammal han har blivit?
-ojoj, vilka åderbråck hon har!
-med de där bristningarna skulle inte jag visa mig i bikini.
-shit vad han har blivit fet! Inte en muskel kvar!
Nu blir min fråga så här, är det så vi vill att våra barn ska se på sig själva och andra? Vill vi att vårat utseende ska vara anledningen till att vi går till gymmet? Skulle du acceptera att någon sa dessa saker rakt i ditt ansikte eller skulle du själva säga det till någon annan? Hur ofta tycker du inte att andra har felaktiga åsikter om sig själva? Jag är själv en av naturen positiv människa, det kan säkert reta någon men glädjer troligen så många fler. Jag är helt övertygad om att det också går att ändra en negativ spiral till en positiv enbart genom att säga positiva saker. Ett till en början fejkat leende blir till slut ett äkta då omgivningen reagerar på ett annat sätt när du möter dem. Give it a try! Det är dags att vi börjar tycka om oss själva igen!

Kommentarer

Populära inlägg