Kasta mig i en isvak om jag glömmer
Mitt intresse för rörelser började ganska tidigt.
Jag älskade att rita när jag var barn, gärna djur och jag lade ner mycket tid på att få det att se verkligt ut. Hästar var favoriten, med sina stora kroppar fascinerades jag av det vackra i muskulaturen och jag kämpade hårt med att arbeta med skuggningar för att fånga det autentiska i rörelsen.
Idag finns det där intresset kvar men på ett helt annat sätt. Någonstans på vägen riktades min uppmärksamhet mer mot människor och när jag började träna aktivt så ökade det intresset än mer. Jag insåg snabbt att vi alla rörde oss olika och jag såg hur instruktörerna kämpade för att instruera och ändå fortsatte vi alla att se olika ut. Just då var det bara en reflektion, jag förstod inte hur och varför, inte heller ville jag veta då heller.
Ett antal år senare så började min resa mot att bli tränare. Jag gick igenom många olika stadier, mina första vacklande steg i instruktörsvärlden togs osäkert när jag började instruera Poweryoga. Efter det här allt liksom hänt av sig självt. Jag läste till styrketräningsinstruktör på SSIF samtidigt som min egen träning tog fart på riktigt. Jag mer eller mindre bodde i gymet och gick på gruppträning så ofta det gick.
Under hela den här processen innan jag började arbeta på heltid som tränare så ramlade det in utbildning efter utbildning. Jag kan omöjligt minnas vilken ordning men i bagaget ligger aerobics, Step, afro, Zumba, pilates, core, forza, box. Jag fortsatte och blev Personlig tränare, kostrådgivare, mammamagetränare och 3dtränare med Procedos och P.E One. På vägen började jag utbilda instruktörer i Vinyasa Yoga. Pilates och Afro och tillsammans med en vän skapade vi TribalYoga som är baserat på rörelse, jag fattade inte varför just då, men min kropp älskade Tribalyogans flöden. Först efter att jag blivit 3dtränare så förstod jag varför det kändes så bra, allt blev så logiskt.
Inte anade jag när jag som 23-årig småbarnsmamma tog mina första vacklande steg i aerobicssalen att jag 20 år senare skulle stå i ett kan i Phoenix och dissekera kadaver i min jakt på att förstå våra kroppars rörelsemönster. Inte kunde jag då ana att jag skulle gå igenom så otroligt många timmar med utbildning tack vare den här fascinationen.
Trots att jag vet vad jag har i bagaget så fylls jag vissa dagar av tvivel på om jag förstår vad jag gör. Det går inte en vecka utan att jag funderar över om det finns någonting jag kan göra bättre. Därför arbetar jag dagligen med olika typer av observationer, inte bara av mina klienter utan det går lika bra i kön på Ica eller på en perrong i tunnelbanans blå linje. Jag betraktar klienter när de rör sig enligt mina direktiv och betraktar okända människor när de rör dig i en verklig miljö.
Jag vill aldrig att den här nyfiken helt ska stillas och ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag egentligen kan.
Om jag någon gång tappar den känslan hoppas jag att någon slänger mig i en iskall vak så jag vaknar till.
Jag älskar kunskap och jag älskar den mänskliga kroppen och det magiska i hur i hela friden vi egentligen kan fungera. Det är ett riktigt jäkla mysterium.
Jag älskade att rita när jag var barn, gärna djur och jag lade ner mycket tid på att få det att se verkligt ut. Hästar var favoriten, med sina stora kroppar fascinerades jag av det vackra i muskulaturen och jag kämpade hårt med att arbeta med skuggningar för att fånga det autentiska i rörelsen.
Idag finns det där intresset kvar men på ett helt annat sätt. Någonstans på vägen riktades min uppmärksamhet mer mot människor och när jag började träna aktivt så ökade det intresset än mer. Jag insåg snabbt att vi alla rörde oss olika och jag såg hur instruktörerna kämpade för att instruera och ändå fortsatte vi alla att se olika ut. Just då var det bara en reflektion, jag förstod inte hur och varför, inte heller ville jag veta då heller.
Ett antal år senare så började min resa mot att bli tränare. Jag gick igenom många olika stadier, mina första vacklande steg i instruktörsvärlden togs osäkert när jag började instruera Poweryoga. Efter det här allt liksom hänt av sig självt. Jag läste till styrketräningsinstruktör på SSIF samtidigt som min egen träning tog fart på riktigt. Jag mer eller mindre bodde i gymet och gick på gruppträning så ofta det gick.
Under hela den här processen innan jag började arbeta på heltid som tränare så ramlade det in utbildning efter utbildning. Jag kan omöjligt minnas vilken ordning men i bagaget ligger aerobics, Step, afro, Zumba, pilates, core, forza, box. Jag fortsatte och blev Personlig tränare, kostrådgivare, mammamagetränare och 3dtränare med Procedos och P.E One. På vägen började jag utbilda instruktörer i Vinyasa Yoga. Pilates och Afro och tillsammans med en vän skapade vi TribalYoga som är baserat på rörelse, jag fattade inte varför just då, men min kropp älskade Tribalyogans flöden. Först efter att jag blivit 3dtränare så förstod jag varför det kändes så bra, allt blev så logiskt.
Inte anade jag när jag som 23-årig småbarnsmamma tog mina första vacklande steg i aerobicssalen att jag 20 år senare skulle stå i ett kan i Phoenix och dissekera kadaver i min jakt på att förstå våra kroppars rörelsemönster. Inte kunde jag då ana att jag skulle gå igenom så otroligt många timmar med utbildning tack vare den här fascinationen.
Trots att jag vet vad jag har i bagaget så fylls jag vissa dagar av tvivel på om jag förstår vad jag gör. Det går inte en vecka utan att jag funderar över om det finns någonting jag kan göra bättre. Därför arbetar jag dagligen med olika typer av observationer, inte bara av mina klienter utan det går lika bra i kön på Ica eller på en perrong i tunnelbanans blå linje. Jag betraktar klienter när de rör sig enligt mina direktiv och betraktar okända människor när de rör dig i en verklig miljö.
Jag vill aldrig att den här nyfiken helt ska stillas och ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag egentligen kan.
Om jag någon gång tappar den känslan hoppas jag att någon slänger mig i en iskall vak så jag vaknar till.
Jag älskar kunskap och jag älskar den mänskliga kroppen och det magiska i hur i hela friden vi egentligen kan fungera. Det är ett riktigt jäkla mysterium.
Kommentarer
Skicka en kommentar