Jag jobbar på mitt vis

Genom åren har jag sett en hel massa olika nya träningstrender komma och gå och ännu fler komma innan vi går varvet runt igen. Med dessa trender kommer som vanligt teorier och åsikter om vad som är bra och vad som är dåligt. Ofta så är dessa åsikter väldigt bestämda och sprids med kraft både i media och i konversationer. Pt´s diskuterar och argumenterar, det går för eller emot de olika träningsformerna och även mellan de olika yrkesgrupperna som sjukgymnaster, naprapater och kiropraktorer. Träningsintresserade människor på gymmet snappar upp artiklar och olika argument som i slutänden blir ett litet hopkok av olika "sanningar". Gärna att man plockar förenklade råd som är lätta att följa utan att ha en aning om varför och vad det gör för kroppen. Träningsrön förändras hela tiden när nya studier av olika kvalitet görs och ju mer man vet om kroppen och dess funktioner så kommer nya metoder. Det är viktigt att vara ödmjuk inför det och inte se sig som fullärd.

Jag arbetar på mitt vis för att det passar mig och mina klienter, hur andra tränare gör bryr jag mig mindre om. Det finns oerhört många olika sätt att träna folk på och jag har inte stött på någon som blivit sämre av att träna med Pt. Vilka metoder man använder sig av spelar mindre roll, man behöver bara veta vad man gör, varför man gör det och låta bli att skada folk.
Jag säger som Fia: om jag inte kan förklara varför en övning finns med i passet så kommer den inte vara med.
Det tycker jag genomgående är ett riktigt bra uttalande. Jag väljer övningar för varje enskild person, efter varje enskilt behov och för varje enskilt tillfälle. Träningen ser inte likadan ut från gång till gång och min generella plan kan förändras under tidens gång när jag upptäcker nya saker. Jag blandar det jag anser som funktionell med traditionell träning, plockar russinen ur kakan liksom. 
Det finns två aspekter som jag tycker är absolut viktigast under ett pass och det är att det inte ska göra ont och att det ska vara kul. Lyckas jag med det så kommer man tillbaka till gymmet och motivationen är oftast högre då. 


Med allt det här i bakhuvudet så känns det otroligt märkligt att elitidrottares styrka mäts på samma sätt idag som för 40 år sedan. Någonting mer måste vi väl ha att komma med? Jag menar, hur intressant är en frivändning för en skidåkare, en bänkpress för en roddare och ett tungt marklyft för en simmare?

Kommentarer

Populära inlägg