En bra människa eller bara mänsklig

Man kan ju tro att det skulle vara rätt enkelt att vara en bra människa, men det är det verkligen inte.

Helt plötsligt står man där med sina fördomar och sitt dåliga morgonhumör och inser att man faktiskt har lite kvar att jobba på.

Jag har inga som helst förväntningar på mig själv eller andra att vi ska vara felfria. Helt ärligt så är jag bara tacksam för att jag är så medveten att jag märker när jag är ett mindre smickrande jag och oftast har vett att be om ursäkt.

Jag är övertygad om att de flesta människor väljer att vara bra om deras erfarenheter och omständigheter tillåter dem. Mer än en gång genom livet kommer vi alla bli besvikna på någon vi litat på och brytt oss om, det är då det är svårt att vara den stora människan själv. Det är lättare att vara arg och känna förakt än att fundera över anledningen till att de gjort som de gjort. Jag brukar fundera på om jag vill bli bedömd efter mina morgnar med dåligt morgonhumör eller dagar med pms, eller om jag vill att andra ska se till helheten? 

Att vara mänsklig innebär också att vi är känslostyrda vilket gör oss oberäkneliga och får oss att göra misstag. Det är väl klart att det finns ytterligheter och att det finns människor vars handlingar skapar förakt och ilska, men tack och lov så är de allra flesta av oss bara lite lagom mänskliga och gör lite mindre märkbara fel i vardagen. 

Att vara en så bra person som möjligt är det bästa vi kan vara och det schysstaste är om vi också accepterar varandras brister så länge de inte är extrema. Det finns vissa brister som jag inte med de bästa intentioner kan ha överseende med, bättre människa än så kan jag inte vara.

Men du, du är fantastisk som du är. Kom ihåg att tro på dig själv!